Järnmalmsbrytningen i Stråssa har gamla anor, gruvdrift finns dokumenterad från 1400-talet. Länge var det bönder och bergsmän som hade hand om driften men 1874 ändrades ägoförhållandet då Stråssa Grufvebolag bildades, som blev ett aktiebolag 1906.
Året därpå köptes gruvfältet av Metallurgiska AB. En ledande profil var grosshandlaren William Olsson, som drev verksamheten under spekulativa och troligen även tvivelaktiga former (Metallurgiska härvan).
Under åren 1913-17 var gruvan i ett österrikiskt bolags ägo, som 1914 fick koncession på en sju kilometer lång järnväg mellan Stråssa och Storå som öppnades för trafik året därpå. Trafiken (enbart malmtransporter) sköttes under många år av TGOJ. Grängesbergsbolaget blev ägare till gruvan 1917 men redan 1923 lades driften ned på grund av vikande konjunktur och tekniska svårigheter. En del gruvarbetare i Stråssa flyttade då till Kiruna. Byggnaderna i tegel som uppfördes i början av 1900-talet och den gamla gruvlaven i stål finns kvar, trots att en del av dem förstördes vid en brand 1950.
Hösten 1955 började gruvan länspumpas och 1956-57 inleddes nya investeringar. Anledningen var att Grängesbergsbolaget 1995 sålt sin del av LKAB till staten. Köpesumman var ca 900 miljoner kr och pengarna användes till investeringar i Liberia (Lamco) och i Stråssa.
Malmpriserna stod högt och man investerade i dagens penningvärde nästan en miljard i Stråssa, en satsning som i efteråt kan ses som ren kapitalförstöring. Man byggde en helt ny gruvanläggning med ny gruvlave, kulsinterverk m.m. Gruvan var den här tiden Europas modernaste. Samtidigt byggdes ett nytt bostadsområde med centrum och järnvägen till Storå elektrifierades. Bygden blomstrade som aldrig förr.
Brytningen inleddes 1959. Järnmalmen var dock lågvärdig och saknade i längden konkurrensmöjligheter. Grängeskoncernen började gå allt sämre. Gruvor i Australien och Braslien blev fruktansvärda konkurrenter. År 1978 fördes Stråssa och bolagets övriga gruvor över i det nybildade statliga SSAB.
Det stod dock snart klart att gruvdriften i Stråssa inte gick att upprätthålla längre och nedläggningen som inleddes 1981 avslutades den 31 mars 1983. Under några höll man gruvan öppen som besöksgruva, men även det var ohållbart och den vattenfylldes för gott under 1990-talet.
Byggnaderna används nu till viss del idag av småindustrier, men flera av dem är övergivna och förfaller. Försvarsmakten använder området för övningar. Under en tid framställdes mineralvatten av Löfbergs Lila (Stråssavatten) men den produktionen upphörde 2003 då man konstaterat att vattnet hade en för hög halt av uran.
Att uppta gruvdriften är inte möjligt. Malmen är lågvärdig och beräknades från början att ta slut omkring 1990 när driften ännu pågick.
Järnvägen till Storå revs upp 2004 och järnvägsbanken används nu som transportväg till och från Lovisagruvan, som ligger ett par kilometer söder om Stråssa. Lovisagruvan, där man bryter zink och bly, är tillsammans med Zinkgruvan utanför Askersund och Garpenberg i södra Dalarna de enda i drift kvarvarande gruvorna i Mellansverige.
Området runt Stråssa är dock fortfarande intressant från mineralsynpunkt och prospektering pågår.
Om du besöker gruvområdet ser du flera imponerande gråa byggnader som minner om storhetstiden 1959-80. Du kan även se det stora gruvhålet. För att komma dit ska du passera de röda tegelbyggnaderna från driften i början av 1900-talet. Innan du kommer in till 1960-talsområdet och de stora gråa byggnaderna har du uppe till höger om skylten ”Stråssa företagsby” en stor övergiven och delvis förfallen kontorsbyggnad i rött tegel med ärgat
koppartak. Gå upp dit. Framför byggnaden finns det stora dagbrottet, omgärdat av ståltrådsstängsel. Det är ett storslaget mångsekelgammalt minnesmärke över en svunnen tid.
